Ja, de satt!

 Var som hastigast nere på medieverkstaden och kollade gårdagens arbete. Och alla bilderna satt. Inga bubblor, vad jag hann se, och inget som släppt. Visst blir det vackert! Stoooor lättnad. Nu gäller det bara att få dit resten lika fint.

Ska det djävlas så ska det

Den här utställningen gör jag aldrig om. Inga mer korkade idéer om udda monteringar. Inga stora printar för att fylla mitt ego. Har kämpat med monteringen nu i ett par-tre veckor. Spraylim på bordsskiva. Ska väl vara busenkelt. Inte.
Det är kladdigt, svårpassat, ångar lösningsmedel. Och när man äntligen fått dit några bilder går man nöjd hem. Bara för att nästa gång hitta bilder fulla av bubblor. Stora som tefat. Nytt lim, nya bilder. Och de sitter. I ren eufori rusar jag åstad och monterar några stycken trots att jag inte har tid. Kommer tillbaka efter ett par dagar (idag). Hälften av bilderna har bubblor. Visserligen bara stora som tiokronorsmynt men de är några stycken. Riva upp och printa nytt . Och så fick  dagen gå i noggrannhetens tecken. Gnida och pressa så att limmet kan fästa. Nu hoppas jag bara att det ser bra ut på torsdag när jag är tillbaka. Annars är det ganska kört. Håll tummarna.

I fåglars sällskap

 

Fick utställningsprogrammet från Eksjö konsthall för ett par dagar sedan. Nu den 17 december är det vernissage på Brutus Östlings utställning Närgånget. Det blir fåglar till den 5/2. Vilket alltså betyder att mina bilder kommer att hänga parallellt med Brutus. Kul combo. Det blir fotografi för hela slanten  på Eksjö Konsthall under ett par veckor i början av året.

The Tivolitour goes worldwide!

Kolla in här så får ni se mina tivolibilder på den internationella fotobloggen 591PhotographyBlog. Kul att se vad någon annan gör med det material som jag harvat med själv i snart tio år. Befriande bra blev det. Kolla in! Och när ni ändå är där så ta titt på en massa annan bra fotografi från hela världen.
Annars så tickar utställningsarbetet på med att skriva ut bilder, preparera monteringsmaterialet och få ihop logistiken. Och förra veckan löste sig emballagefrågan också.

Sista älsklingarna.

Kill your darlings. En klyscha kanske, men nog så sant. Har börjat hitta mixen nu men fortfarande är det några bilder som ligger på gränsen. Så här långt kommen handlar det ju inte om att vissa bilder är bättre än andra. Eller sämre. Men det ska ju bli ett sammanhang och antalet bilder begränsas av vad som är möjligt att ställa ut. Både ekonomiskt och utrymmesmässigt. Tänkte visa två exempel på bilder som jag kämpat med, men kommit fram till ett beslut om. Om det är någon som läser detta så får ni gärna komma med kommentarer om vad ni tycker.
Först ett par bilder från själva byggprocessen. Har massor av byggbilder så här har jag tvingats välja bort mycket, men de här två har varit med hela vägen. Till sist insåg jag att det skulle bara finnas plats för en av dem. Jag tycker att de i grunden berättar samma historia. Så en måste bort. Jag gjorde mitt val i tisdags när jag höll på att skriva ut. Där framför skärmen. Printa eller inte printa....?

 

 

Jag valde den nedre bilden. Har alltid varit svag för karuselldockans huvud som sticker upp till vänster. Likt en elak gubben i lådan som väntar på att släppas lös. Dessutom ligger det en närbild på nerpackade karuselldjur som ett stilleben före dessa två bilderna och den är som en detalj ur den övre bilden. Kunde blivit en koppling men jag tycker det mest känns som en upprepning. Se här:

Det andra exemplet är också två bilder som ligger lite för nära varandra. Här är det dock så att jag hade tänkt ha den kvadratiska bilden som en meterförstoring, och då skulle den andra bli som ett eko av den, samtidigt som den ger en översikt. När jag nu fått överge tanken med meterstora bilder kändes det som om även dessa två bilder blev en upprepning. Eller vad tycks?

Jag valde den kvadratiska bilden. Svår att stå över tycker jag då den på något sätt är sååå mycket tivoliupplevelsen.

Och sådär har jag hållit på. När jag inte jagat skrivare, emballage, förvaring, monteringslokal m.m.

Bilder!!!

Vågade inte skriva något här i bloggen innan. Inte heller ta med en kamera. Men igår var jag på Media/nät/kulturverkstan för att skriva ut. OCH DET BLEV UNDERBARA PRINTAR!! Så nu är jag på gång. Tänk att det fanns två sådana här möjligheter att använda stora skrivare här i Göteborg. Bara lösa en medlemsavgift, 625:- / år, och sedan full tillgång till skrivare, scanner, datorer m.m.

Allt det där praktiska!!

Har suttit och kollat på emballage. Utställningen ska ju resa en del så några lådor som håller måste till. Helst för inga pengar alls. Har kollat wellpappslådor på nätet men de är oftast alldeles för små. 55x55 cm eller 39x79 cm är stort visar det sig. Och trä blir både för tungt och dyrt, för att inte tala om plast eller aluminium. Börjar nästan att ångra alla estetiska drömmar om tjocka skivor som lyfter ut bilden från väggen. Men inte riktigt. Har hittat en emballagefirma på nätet som har grejer som skulle kunna funka. Men det blir inte billigt. Och klumpigt. De lådor som passar, passar med råge. 80x50x80cm ungefär. Rejäla klumpar.

Sånt här trodde jag inte skulle ta så mycket energi när jag satte igång. Jag ville våndas över bildval, hängningsordning, känslan i utskrifterna. Inte packlårar, stötdämpning och logistik. Men så är det. Så vet ni det.

Nu blir det bilder!!

 

Paniken var nära, det erkänner jag gärna.

Jag hade planerat allt så väl. Tillgång till stor skrivare så att jag kunde skriva ut stora bilder så billigt som möjligt. Hittat en rulle fotopapper på rea för en spottstyver. Scannat och prickat i bilder och börjat samla på mig skivor att montera bilderna på. Jag hade kontroll. Trodde jag.

Av någon anledning hade jag liksom inte kunnat tro att det skulle vara skrivaren som skulle bli problemet. Men det blev den. Någonting fick alla bilder att bli randiga och en tekniker behövdes för att fixa det. För pengar som inte finns. Katastrof.

Maniskt sätter jag mig och skickar mejl, ringer samtal, bönar och ber (nä, så illa blev det inte. Men jag hade nog kunnat gå så långt). Och en skrivare uppenbarade sig. Hos Medieverkstaden. En Epson 9900. Ska dit och bli introducerad på fredag. Jag är säker på att ljuv musik uppstår. Eller bild åtminstone.

Panik, typ

Okej, två dagar med en surande Epson 9800 skrivare. Jag är fortfarande ute i god tid men kommer den inte igång snart är det.......PNUK ( jävla tangentbord, panik ska det ju vara). Så, om det finns någon i Götebrg som råkar ha en fungerande storformatskrivare, freträdesvis av Epsons farikat (javlars...), tveka inte att höra av er. I need some backup! Soooon.

Nytt försök.

Efter att ha kollat i den nästan 200 sidor stora bruksanvisningen, jag gillar visserligen bruksanvisningar men lite mastigt var det, och ringt Epson support ska jag ge mig i kast med Digitala Bildverkstans storformatskrivare. Får hoppas på bättre lycka denna gången.

Inte så mycket magi....

Jag var nog lite stressad i tisdags. Och hade inte tid att kolla dagen efter. Men igår, då skulle jag göra första monteringen. Bara för att upptäcka att alla printar är randiga. Trots att jag rensade munstycken och allt. Får med andra ord gräva djupare i den här skrivarens aktiviteter. Och Digitala Bildverkstans rutiner verkar det också som. Trist. Tur att det finns tid.

Magi på Digitala Bildverkstan.

Då har jag gjort debut med Digitala Bildverkstan's storformatskrivare. Och att printa från rulle. Första bilden, ovan, blev mörk och randig. Det blev till att dyka ner i menyerna igen. Och sätta igång rengörning. Hittade verktygsprogrammet för skrivaren, kände igen allt från skrivaren hemma men när jag skulle beställa en provkarta över färgmunstyckena fanns där en knapp som det stod "auto" på. Den tog jag. Big mistake!
Den började tugga och tugga. Skrev ut små mönster som den verkade analysera, bara för att skriva ut nya mönster. Vet inte riktigt hur vi fick stopp på den. Inge mer auto här.
Andra försöket blev bättre. Inga ränder men nästan för ljust eftersom jag hade kompenserat ljusheten lite för mycket.

Men känslan! Oändligt sakta matar skrivaren ut min bild och jag synar varje millimeter. Nästan samma magiska känsla som när jag för första gången stod i ett mörkrum och såg det vita papperet förvandlas till ett fotografi. Stort.
Och det är de också. Stora alltså. Har kanske valt lite för tunt papper för dessa storlekarna. Men å andra sidan blir det förhoppningsvis bättre effekt med så tunt papper när det är monterat.
Däremot får jag tänka om eller fundera efter något stöd till de stora bilderna. Det kommer aldrig att gå att hänga det här papperet fritt. Men fint blir det!

Då sätter det igång!

Den här veckan måste jag komma igång på allvar med att få fram några bilder. Och inte bara det, jag måste kunna visa ett par som är färdigmonterade. Före lördag. Varför? Jaa, det är faktiskt lite hemligt än så länge. Men det har med TV att göra.

Så imorgon ska jag rensa i det lilla förråd där jag tänkt stå och måla och montera (det är fönstret till höger på bilden). Och på tisdag ska jag för första gången få fram printar ur Digitala Bildverkstans stora skrivare. Och så hem och montera. Allt för lite publicitet. 
Och långt, långt bak i huvudet maler tanken: Tänk om det ser ut som skit?! Jag har ju inte provat än. Har bara en bild i huvudet av hur det kan bli. Min fantastiska idé med att montera på bordsskivor från Ikeas Lackbord ser kanske heldumt ut. För att inte tala om allt som kan gå fel. Skär bilderna snett, får inte passningen att stämma, kladdigt klister överallt på ramar och bilder.
Ehhh...nä, det blir nog jävligt bra. Lite så här:

 

Håll tummarna. Och ett öga på bloggen. Nu händer det!

Vee Speer - pictures in the flesh

Vee Speers har också visats på Fotografiska, då var det de nästan övernaturliga bilderna från serien "The Birthday Party". Hon är en för mig ganska okänd fotograf som jag inte upptäckt förrän de senaste åren. Hennes nästan drömlika pastelliga bilder är fascinerande, lekfulla och skrämmande. Här är hennes syn på det här med att ställa ut.

Why do you choose to exhibit your pictures?

- Being invited to share my work is always an honour, whether that be in a quality magazine or a personal blog. It creates a very positive energy.
Exhibiting the work is really the most powerful way to present it, however, as the audience gets to see it 'live' and in the flesh - well, as much as a photograph can be.
The paper I use always enhances the image, adding another dimension, whether it be pigement coated Fresson paper or cibachrome, so it is always better to see them exhibited.


- How do you plan an exhibition? Which are your thoughts regarding the room, number of pictures, printsizes, framing and so on?

- Firstly i ask to see a plan of the space, so I can decide on the size and number of the prints. I don't like to over-crowd in the images as i believe they need to 'breath'
I give high priority to the sequence, so that one image can lead to another and create a dialogue.



- Can you mention an exhibition that you have produced that you are extra pleased with and why?

- Recently i showed Bordello in Arles in a heritage building furnished to create the ambience of a 'boudoir' with velvet sofas and satin chairs. My photos looked like they belonged there as it was a perfect blend of imagery, architecture and decor.My exhibition with Fotografiska in Stockholm was probably the most exciting and impressive. The architecture of the building really complemented the starkness of the aesthetic of my work, and of course the lighting inside isolated each image leaving space for the audience to connect to the story and take time to reflect.


- When you see other photographers exhibitions, do you then think of what makes it so good except for the images? What in that case could that be?

- I think of the sequence as being important, and as with all good curating, there should be a logic to take us from one image to another, as is the case with most big museum shows.

Jens Olof Lasthein - att se sitt arbete med andras ögon.

Det var Jens Olof Lastheins fantastiska panoramabilder från östeuropa i boken "Moments in between" som fick mig att fastna för Wideluxkamerans möjligheter. Bruce Davidssons Central Park bilder hade redan öppnat ögonen på mig för att det fanns något speciellt med det formatet, men det var Jens Olof som visade hur man kunde använda det som ett smidigt och snabbt verktyg för att fånga ögonblicket, närheten och livet. Så det kändes helt logiskt att skicka ett mejl med lite frågor. Här är hans svar.

- Varför väljer du att ställa ut dina bilder?

- Verkligheten är ju alltid en tolkning av det vi har omkring oss. Jag tycker mycket om att se andras tolkningar och bildar mig en uppfattning av världen genom att stycka ihop brottstycken av andras föreställningar med mina egna. Jag hoppas att min inre värld på samma sätt kan bidra med något till andras verklighetsbilder.

Sen är det helt konkret så att det är bra att få respons på ens eget arbete, att se det med andras ögon, genom andras filter av erfarenheter. Det skärper mig.

Jag jobbar ju dessutom med dokumentära bilder där jag använder mig av andra människors liv och vardag, så det blir oundvikligen en tolkning av en helt konkret yttre verklighet oxå, och det är alltid spännande att se hur mina upplevelser bryts med andras upplevelser av samma skeenden, företeelser eller världar, vare sig det är en publik som aldrig satt sin fot där jag fotograferat eller omvänt är människor som lever sina liv just där.

- Hur går tankarna när du planerar en utställning? Lokal, antal bilder, storlek på bilder, ramar, ljus, o.s.v.

- Först och främst ska ramning och format samt utställningens omfattning göra bilderna och hela bildmaterialet rättvisa. Bilderna ska lyftas fram på bästa sätt. Jag tänker mig som oftast att utställningen ska kunna hänga i olika lokaler och gör den därför så allround som möjligt i format och ramning etc., den ska alltså kunna transporteras på ett praktiskt sätt, ramarna ska vara snygga och passa med bilderna, men får inte vara så skröpliga att de inte kan packas ned i transportlådor och fraktas runt. Antalet bilder avgörs av hur många jag tycker jag behöver för att berätta historien så detaljerat som möjligt. Slutligen spelar ekonomin givetvis in. Finns bara lite pengar får printning och ramning bli billigare tyvärr. Men det är bättre att det blir en utställning än att man inte gör nån för att pengarna inte räckte för att göra den så fin eller så omfattande som man egentligen ville.

- Kan du nämna en utställning som du gjort som du är extra nöjd med och varför?

- Jag har inte gjort så många utställningar, men White Sea Black Sea fick jag bra ekonomiska förutsättningar för att göra, så jag kunde göra riktigt bra printar och en inramning som jag aldrig hade haft råd med tidigare. Den var enkel och strikt, och för att undvika reflexer skippade jag glas och laminerade istället, vilket både gav en bättre och renare upplevelse av bilderna och dessutom ett tillräckligt skydd för att de skulle kunna hålla sig snygga på många efterföljande utställningsställen. Jag var även nöjd med antalet och storleken på bilderna. Antalet var lite under hälften av bilderna i boken, och det räckte tyckte jag, och storleken var såpass att detaljerna stod ut och man kunde få en föreställning av att träda in i bilden. Lite större bilder hade gjort det även bättre, men det hade blivit mycket dyrare och transportlådorna för otympliga. En ok kompromiss alltså.

 
- När du själv ser andras utställningar tänker du då på vad som gör den bra förutom själva bilderna? Vad i så fall kan det vara?

- Först och främst försöker jag se bilderna och få en upplevelse, men det är klart att man oundvikligen tänker på den praktiska utformningen oxå efter ett tag. Och det jag då mest lägger märke till är sånt som jag inte själv skulle ha tänkt på att göra. Det är alltid bra med nya idéer.

- Vad har du sett för utställning på sistone som du gillade?

Jag tycker mycket om Martin Bogrens Lowlands på Fotografiska och Johan Bergmarks Protrahere på Galleri Kontrast. Båda i Stockholm.

David Gibson ställer inte gärna ut

David Gibson är en del av den nya vågen av gatufotografer som uppmärksammats på sista tiden. Med sitt London som huvudsaklig jaktmark letar han efter situationer, texter och mönster som uppstår i gatuvimlet. Jag har bara sett hans arbete på webben men var övertygad om att han var en av dessa erfarna utställare som jag sökt kontakt med. Så döm om min förvåning när svaret blev en motfråga. Och en uttalad ovilja att betala kostnaderna som följer med utställningar. Det hela utmynnade i en mejlkonversation, och det är den som jag nu delar med mig av till er.

_________________________________________________________________________

Hello Per

 I am happy to contribute to this but find your questions too narrow because you presume that all photographers are keen to exhibit and this is not sure. I am very wary of exhibiting simply because of the cost and it is important to remember that photographers exhibit in two forms: they either organize one themselves which means they pay for it or if they are of a high-profile they are invited by a gallery to exhibit. Of course there are also groupshows which is a separate consideration.

 So who are you asking, high profile photographers or all photographers? Because you will probably get different answers. I personally am not desperate to exhibit simply because of the cost to do it properly..printing, mounting, etc.

Best wishes

David
_________________________________________________________________________

Hello again David.

 I myself belong to the ''pay for it all'' group. And my questions are all about the drive to put on the kind of show that an exhibition is. I agree that the costs are essential in deciding. But if you could set that aside, what motivates you to have an exhibition? I assume that you have had one. I made that assumption given your status in the street photography world. If you still find it not worth the effort, why so? Do you find other ways of showing your work better? Which ones do you then favour?

P-O
__________________________________________________________________________

Hello Per,

 I'm maybe not your ideal candidate for this. I have had a few solo shows some years ago which were well received but ultimately buried in a large city like London. Also, of course it was not a high-profile venue and not enough publicity but I did sell some photos. Was it a good experience? Well, something to have done and learnt from, yes. I learnt that in future to do it properly. And by this I mean to basically wait until the time is right. That time could be a year away now because quite possibly my profile is high enough to attract attention. Another aspect of all this and often tied in with an exhibition is a book. Again it's better to wait. Some people put out Blurb books but I'd much prefer to wait and 'do it properly'

 So this this is my attitude throughout and maybe I've got it wrong. I actually do have an exhibition of sorts of my early black and white work at the moment in a trendy cafe in west London...and again sold a few photos...and got a few compliments. What I'm getting at is that I don't need compliments.

 But putting aside all that as you say. Of course it's good to exhibit because you never know who might see them - and it's nice to see them breathing properly on a gallery wall. So in the next few years I'll try and do it properly.

 A factor these days is the Internet. Photographs reach far more people on a good website that an exhibition ever can but then again a good review on blog of an exhibition adds to it all. I fully admit that you can't beat the feel of seeing photos on a wall, especially if they are framed.

Hope I make sense

David
__________________________________________________________________________

Hi again David!

Thank you for your most interesting and refreshing views on this topic. Finally, would you please answer these two last questions about how you look upon other photographers work?

                                      -----------------------------------------------------

- When you see other photographers exhibitions, do you then think of what makes it so good except for the images? What in that case could that be?

 - Galleries are empty spaces with white walls which need covering up. Even the mere fact of putting frames or something on the walls with text - and then having (ideally) people walk around it creates an event. The function of a gallery is to show things on the walls or the space that stimulates interest.

And the axis of any exhibition is (ideally) the buzz of the Private View. It's all about creating a social event. Many photographers and other people like going to Private Views because of this buzz...they catch up with fellow photographers....and have free beer. Private Views are not the best time to actually look at an exhibition. Most people do a cursory tour of the exhibition and spend more time socialising probably. I'm being a little cynical here. Of course people like meeting the photographer and you never know who might wander into the empty gallery a few days later. There's always that random unknown factor about exhibiting.

- What exhibition have you seen lately that you liked?

- I look at books more than photographic exhibitions but I saw the exhibition 'Be...longing' by Fouad Elkoury very recently at the Beirut Arts Centre. I went to see a selection of Robert Frank films and by chance saw the exhibition by Elkoury. It was good to discover someone who had documented Lebanon over many years. And a very nice book too. In short it was done properly!

David

Lack på gång!

Så, då har jag varit och "skördat" mina första Lackbord. De där som jag ska montera de kvadratiska bilderna på. Satte in annons på Blocket, här och här, med tanken att Lack och Expedit är möbler som folk i allmänhet inte vet vad de ska göra med när de tröttnat på dem. Och mycket riktigt, svaren har strömmat in. I sakta takt men ändå. Och nu har jag de första 10 Lack.

Och är det så att ni känner någon i Göteborg, eller själv bor här, som har dessa möbler och vill bli av med dem så hör gärna av er!

Mimi Mollica - om när allt gick fel!

Mimi Mollica har blivit mest uppmärksammad för sina bilder från afrika, framför allt då Dakar där han genom att fotografera bygget av motorvägen mellan Dakar och Diamniado lyckats hitta en väg in i vardagen. Trött på bilden av en kontinent fylld av krig, naturkatastrofer och sjukdomar gav han sig ut att skildra det afrika som hela tiden finns där, en kontinent som dagligen måste hantera utveckling och strukturförändring. När det gäller utställningar ser han dem som ett utmärkt sätt att möta de som ser hans bilder. Bland mycket annat.

- Why do you choose to exhibit your pictures?

- To Divulge, reveal, publish my work and to promote myself. You see, there are many different ways to do so, with books, publications in magazine or newspapers, online platforms and more. Each of these methods are worlds apart and imply a different attitude towards the target viewer that observes your work. To me an exhibition means that I can turn a simple "disclosure" of my work into a complex and live experience, where I can actually meet in person the people that looks at my work and at the same time, through and opening event, you can glamourise such experience to network with influential people from the industry who hopefully would respond to your invitation.


- How do you plan an exhibition? Which are your thoughts regarding the room, number of pictures, printsizes, framing and so on?

- Each exhibition is different, you can never fix a set of standard coordinates. Depending on the work you wish to exhibit, you might prefer to go for large, extra-large or very small prints. this choice is usually influenced by the size of the venue, the budget and finally by the actual content of your subject matter.

- Can you mention an exhibition that you have produced that you are extra pleased with and why?

- I am very lucky as I have had several wonderful exhibitions, solo and collective, in London, Italy, France, New York and more. It can probably be more useful if I tell you about the one exhibition of which I am NOT at all happy. This happened in a major city in Italy (would prefer not to mention exactly where), together with a group of other well known Italian photographers, I was asked to produce three prints to be exhibited in a new hip gallery. The exhibition space was very very tiny, the works where profoundly different from one another and the only glue (which in my honest opinion didn't stick at all) between them was the fact that supposedly photojournalism is also an art. As to exhibit together Caravaggio, Picasso and Warhol to achieve the genius intuition that those guys where actually using colors to paint...!!!!!
The opening was a disaster! On a scruffy plastic table on offer was one or two bottles of wine and one three litre bottle of warm Coca-Cola. I haven't been introduced to none of the few editors present there and my work, elsewhere praise by The Guardian, BJP, Burn Magazine and so on, didn't receive any proper attention.
This was by far, the most single negative show I have ever (and will ever) took part of.

- When you see other photographers exhibitions, do you then think of what makes it so good exept for the images? What in that case could that be?

- Les Rencontres d'Arles or Visa Pour L'Image could be the perfect examples. The locations are absolutely magic, generally speaking the work exhibited is at the maximum standard, if not exceptional, and yet sometimes I share the same view of many who criticise some show of being senseless and very poor. There is no rule about this though. It might be a simple reason of taste or a wrong choice or someone who managed to get exhibited last minute to cover some gap...couldn't really tell. However this is not happening vary often in Arles or Perpignan, or London or NYC or Paris, but it's more likely to happen in places that lack of photographic culture or organisational skills or whatever else that is clearly missing.


- What exhibition have you seen lately that you liked?

Eyewitness at The Academy of Arts in Piccadilly, London. This is one of the most important and valid exhibitions I have ever seen in recent years.

Ed Burtynsky fotograferar för utställningsväggen!

Ed Burtynsky ställde nyligen ut på Fotografiska så jag tyckte det skulle vara kul att få hans syn på det här med att göra utställningar. Till min stora glädje damp det ner ett svar per omgående i inboxen. Så här börjar jag den internationella delen med fotografer som fått ett mejl med frågor om vad som driver dem att ställa ut. Jag kommer att publicera svaren på engelska då jag dels inte har tid att översätta dem, dels för att jag inte tror att min översättning skulle göra deras texter rättvisa. Hoppas att det fungerar för er.
Så mina damer och herrar. Ed Burtynsky on "The noble art of making an exhibition".


- Why do you choose to exhibit your pictures?

-  My answer is very simple.  When I take pictures the printed image on the wall is what I am shooting for. Every other form that image takes is secondary to the viewing of the print on the wall.  I also believe that the best understanding of the work I do can only happen by experiencing the original works at size - well lit - and on the walls.


- How do you plan an exhibition? Which are your thoughts regarding the room, number of pictures, printsizes, framing and so on?

- I try not to overhang (i.e. put up too many images). I try to make each image powerful in its own right yet strengthened by the other images around it. I try to let the image determine the size it wants to be.


- Can you mention an exhibition that you have produced that you are extra pleased with and why?

- I recently showed Oil in Edmonton in a brand new space with great lighting.  It was one of the best installations of my work I had ever seen.

gone fishing...

...nä det har jag inte gjort. Men jag är mitt uppe i en flytt varför varken blog eller utställningsarbete hinns med. Hoppas komma igång nästa vecka. Då med frågesvar från internationella fotografer som Martin Parr, Mimi Mollica och Ed Burtynsky. Vi ses!

Elin Berge vill skapa en närhet.

Elin Berge är en fotograf som inte tar till de stora gesterna. Men hon syns ändå. Först med utställningen Slöjor, där hon reste landet runt för att få svar på frågan varför unga kvinnor bosatta i Sverige vill bära slöja. Sedan kom den stilla, nästan magiska, berättelsen Drottninglandet. I en svit bilder från vardagen berättar hon om ett antal thailändska kvinnor i Västerbotten. Kvinnor som där funnit ett liv, eller hoppas få ett. Att sätta sig med boken och samtidigt lyssna på Frida Hyvönens specialskrivna musik, som följer med boken, är just magiskt. Så vad tänker denna fotograf när hon ska få upp sina bilder på vägg?

                         Foto: Hans I Jonsson

- Varför väljer du att ställa ut dina bilder?

- Därför att jag tror på bildens kraft att väcka något viktigt hos betraktaren. Ruska om invanda föreställningar, ställa frågor, nyansera eller bara ge en upplevelse av en stämning. Fotografi når människor på ett direkt sätt, precis som musik. Min erfarenhet är att alla sorters människor kan gilla fotografi, inte bara den smala konstpubliken. Utställningar ett bra sätt att nå ut. Jag har oftast ställt ut på museum eller andra större institutioner som drar en bred publik. Allt från de oumbärliga kulturtanterna till buddhistmunkar och livliga skolklasser. Det tycker jag är fint. Men jag tycker också att det är viktigt att presentera fotografi på många olika sätt.


- Hur går tankarna när du planerar en utställning? Lokal, antal bilder, storlek på bilder, ramar, ljus, o.s.v.

- Det har varit en process som sträckt sig från att idén att vilja ställa ut uppstått, då jag går och fantiserar lite luddigt, till då det blir skarpt läge strax innan deadline. Jag har haft tur och fått två av mina utställningar producerade och då har jag haft mycket hjälp av de jag jobbat med. Irena Strozyk som jobbade på Galleri Kontrast när det gällde Slöjor. Och alla fantastiska människor på Hasselblad när det gällde Drottninglandet. I båda fallen var också Arbetets Museum och Västerbottens Museum med och samproducerade. Jag får väldiga kval av att ta beslut när det gäller utformningen, så det brukar sluta med att jag tvingas göra allt med kniven mot strupen. Magkänsla och långa diskussioner med kloka människor får styra utformningen. Jag har t.ex. velat ha en nära och naken känsla, så jag har monterat bilderna på dibond och laminerat. Ramar kan skapa en viss distans som jag ville undvika, även om det är väldigt vackert.. Ljussättning får proffsen göra.

- Kan du nämna en utställning som du gjort som du är extra nöjd med och varför?

- Jag har inte gjort så många. Det är ju främst Slöjor och Drottninglandet och några mindre. Jag hade nog gjort mycket annorlunda om jag gjort om det i dag, självkritiken finns alltid där. Men när det gäller de båda är jag väldigt glad över att de verkar ha fått en hel del människor att tänka lite annorlunda, eller att de gått därifrån grubblandes över frågor som uppstått. Det har varit väldigt kul att prata med folk i lokalerna, eller att läsa gästboken som följde med Slöjor på turné. Och med Drottninglandet tyckte jag att Frida Hyvönens musik och mina bilder verkligen framhävde varandra, det är jag väldigt nöjd med.



- När du själv ser andras utställningar tänker du då på vad som gör den bra förutom själva bilderna? Vad i så fall kan det vara?

- Jag är nog väldigt fokuserad på fotografierna, om det inte är en väldigt spektakulär presentation rent tekniskt. Om bildberättelsen når mig, det är det som är det viktigaste. Men det är klart att själva utformningen har en väldigt viktig roll att spela där. Hur bilderna hänger, hur ev text jobbar mot bilderna osv.


- Vad har du sett för utställning på sistone som du gillade?

- Det börjar ju bli några år sedan. Men jag gillade verkligen Esko Männikkö på Millesgården. Älskar hans fotografi. Och där kan vi snacka ovanliga inramningar. Varje ram är handgjord och unik och de framhävde verkligen fotografierna.

Anders Petersen - "..det kan vara som musik"

Mitt första möte med Anders Petersen var som för så många andra genom Café Lehmitz-bilderna. Råa, nära och ömsinta på en och samma gång. De var ingången till något nytt för mig som tidigt åkt dit på Cartier-Bressons eleganta ögonblick eller Gene Smith's mörka perfektionism. Här luktade bilderna. De var fulla av människor som levde i varje millimeter av bilderna. Alla hans projekt sedan dess har präglats av samma kompromisslöshet när det gäller att komma nära. Kommer ihåg en workshop med honom för över 30 år sedan då han rekommenderade att man skulle ta porträtt naken, både motiv och fotograf. Även om ett bara handlade om en ansiktsbild. Och jag har aldrig varit med om någon som så tar bilder på så stort allvar. Andras eller egna. Hans bilder ställs ut över hela världen och är eftertraktade av samlare. Så därför är det extra roligt att han ville svara på mina frågor till den här bloggen.

                        © Pauline Benthede/Fotografiska

- Varför väljer du att ställa ut dina bilder?

- Jag ställer ut bilderna för att det är ett av sätten att visa fotografi. Jag tycker alla sätt att visa bilder är legitima; böcker, tidningar, klockor, tekoppar, t-shirts, tapeter, restauranter, plank, posters, barer, nattklubbar,  murar, slideshows,  filmer, videos... men jag är bokälskare, så jag föredrar böcker.

- Hur går tankarna inför en utställning?

- Det är en stor hjälp om det finns en skiss över stället. Då kan man utgå från ingången och som en fältherre planera slaget; vad man ser först och vad man ser sedan och under tiden och till slut... det kan vara som musik. En mästare på hängning är fotografen Tillmanns.

- Kan du nämna en utställning som du gjort som du är extra nöjd med och varför?

-  Nöjd är jag aldrig helt. Men några hängningar som fungerade för mig var :

"Roma, a diary 2005", år 2005, Musei Capitolini, Palazzo Caffarelli, Rom, Italien

"Exhalting Humanity", år 2007 i Lianzhou, Kina. 

"Café Lehmitz", år 2007 på Rat Hole Gallery, Tokyo, Japan

"From Back Home", år 2009 på Gallery VU, Paris, Frankrike. Tillsammans med fotografen JH Engström

"City Diary", år 2010 på Marvelli Gallery, New York, USA

- När du själv ser andras utställningar tänker du då på vad som gör den bra förutom själva bilderna? Vad i så fall kan det vara?

- När jag uppskattar en utställning, som t.ex. den av Daido Moriyama på Foundation Cartier i Paris år 2002(?) - då är det inte bara så där...utan jag drabbas emotionellt och särskiljer inte hängningen från bilderna. När det fungera som i Moriyamas fall blir uttrycket en helhetsupplevelse, som jag inte vill och inte heller kan frigöra mig ifrån. Det är bara en ynnest. Du bara befinner dig mitt i livet.

- Vad har du sett för utställning på sistone som du gillade?

- Den senaste utställningen som starkt grep mig var "Half Life" av Michael Ackerman på Galerie VU i Paris hösten 2010.

När man gör små fynd.

Många gånger ser man utställd fotografi i utställningslokaler. Stora och anpassade för att visa bilder.  Men häromdagen stötte jag på en annat utställningsform, caféet. Jag blir alltid lika glatt överraskad när jag kommer in på en restaurang eller ett café och upptäcker att de använder sina väggar till utställningar. Plötsligt blir upplevelsen en annan. Jag går nyfiket runt. Försöker undvika att störa de andra gästerna. Man blir liksom överrumplad av bildernas närvaro.
Glömmer aldrig en sen kväll på stan och vi går in på Park Lane på Avenyn för en öl eller ett glas vin. Då upptäcker jag att pelare och väggar är klädda med snyggt ramade fotografier. Och jag kände igen dom. Det var Art Photo Collection, ett fotogalleri här i Göteborg, som hängde ett urval av sina fotografers alster. Jag beställde en öl och sällskapet fick klara sig utan mig medan jag gick runt. Om jag störde andra gäster så fick det bli deras problem.

En dröm.

Lars Dareberg har haft en dröm. Om att ställa ut. Kolla här. Generöst att drömma om en kollegas utställning.

Hendrik Zeitler om att ställa ut.

Hendrik Zeitler är fotograf med en väldigt spännande produktion. Det är dokumentärt i storformat, som åtminstone får mig att tänka på fotografer som Joel Sternfelt, Stephen Shore och Andreas Gursky, men också serier med en mer exprimenterande teknik som t.ex. "Strobe" och "Camera Obscura/Jammed". Men det verk som de flesta nog har sett av Hendrik är "The chosen ones" där han fotograferat porträtt av kor i deras stall men med studioljus. Nu i höst kommer också hans första bok "A Place of One's Own" ut på Journal Förlag. Hendrik har en av de mest frikostiga hemsidorna jag sett så är du nyfiken kolla här. Han har också ställt ut mycket intensivt de senaste åren, både solo och i grupp, varför jag tycker att det är intressant att få hans syn på det här med att ställa ut.

- Varför väljer du att ställa ut dina bilder?

 - Jag producerar ju själv rätt mycket bilder fast få utställningar. Många bilder blir liggande väldigt länge, är negativet exponerat är jag redan rätt nöjd. Jag ställer ändå ut ibland för att få se mina bilder i stort format, och även för att kunna få stipendier t ex. Man (jag iaf) brukar få så lite respons av publiken att det är inte för publiken jag gör utställningar.

 - Du säger att du inte gör utställningarna för publiken, utan bara för dig själv (och pengar/stipendier). Betyder det att du gör inte dina bilder för någon annan att se egentligen? Att allt handlar om att du ska få utföra ett verk och hade det varit upp till dig så kunde bilderna stanna i sin mapp?

 - Nja, de ska ju helst inte stanna i mappen, men efter en massa utställningar har jag märkt att publiken för fotografi, om man inte gör nåt som råkar vara väldigt trendigt just då (som jag inte lyckats pricka in än), är rätt så liten. Och de flesta av dessa människor tror jag då att jag kan nå genom privata visningar, som säkert är en över-/underdrift. Föreläsningar ger mig mycket mer möjlighet att kommunicera med publiken, även om bilderna inte ser lika bra ut projicerade, och med min bok nu har jag redan, innan den egentligen har släppts, fått mer utbyte om mina bilder än med alla mina utställningar sammanlagt. Så, idealt skulle vara att jag kunde väcka intresse hos andra med mina utställningar, på samma sätt som jag tycker om många utställningar, men det verkar helt enkelt inte som om det finns ett stort behov hos befolkningen att se mina bilder på utställningar. Att intresset för boken har varit större beror kanske på att formatet passar bättre för andra men kanske också att jag har, tack vare kunnig formgivare, förläggare och textskribenter, haft möjligheten att kontextualisera bilderna på ett helt annat sätt. Jag har inte samarbetat med någon curator utöver bildurval på någon utställning, kanske ett annat upplägg skulle kunna hänföra publiken på ett helt annat sätt?!.

 - Hur går tankarna när du planerar en utställning? Lokal, antal bilder, storlek på bilder, ramar, ljus, o.s.v?

 - Jag ställer i vanliga fall bara ut när jag blir inbjuden. Då är lokalen och ljuset givna. Bilderna gör jag nuförtiden så stora som möjligt, dvs så att det inte blir för dyrt och att de får plats i bilen, blir antingen 70x90 eller 100x126 cm (det förstnämnda formatet är det största jag kan kopiera själv, som blir det mest prisvärda). Om möjligt monterar jag bilderna bakom plexiglas, snyggast fast dyrast, budgetalternativet är dibond, ibland, när det passar motiven, som t ex korna, ramar jag dem


 - Kan du nämna en utställning som du gjort som du är extra nöjd med och varför?

 - Nöjd är jag sällan riktigt, men det är kul att få egna rum och rätt rena ytor, som t ex senast i Finland. Jag tyckte om den massiva bildväggen där.

 

 - När du själv ser andras utställningar tänker du då på vad som gör den bra förutom själva bilderna? Vad i så fall kan det vara?

 - Hos andra tycker jag mycket om att få se deras bilder i stort format, utan något störande runtomkring när jag ser dem nära. Tyckte t ex om Louisianas samling nu senast, där det ingår mycket fotografi av hög klass.

 - Varför så stort som möjligt? Vad ger det dig när du ser en utställning med stora bilder, till skillnad från "vanliga format", så som du beskrev i Louisiana?

 - Stora bilder ger mig möjligheten att både se detaljerna i bilden bättre och uppleva materialiteten på ett helt annat sätt (gäller dock oftast inte utskrifter, har inte upplevt utskrifter som har kunnat övertyga mig än); sen kan man betrakta bilderna på ett bekvämt avstånd och "bara" se bilden, uppleva lite av de världen som uppenbaras i den på ett intimt sätt.

Apropå stora bilder igen

Jeff Wall

Såg precis det sista avsnittet av BBC's utomordentliga serie "Genius of photography" , finns på YouTube, där Jeff Wall förklarar varför han vill kopiera sina bilder så stora. Han vill ha sina "arrangerade snapshots"  så nära naturlig storlek som möjligt för att betraktaren känner sig närmare motivet. Han tycker också att fotografi brukar återges för smått. Intressant tanke. Själv får jag en känsla av kuliss när en bild är för stor. I samma avsnitt kan man höra Andreas Gursky berätta om sina manipulerade landskapsbilder. Märkligt att de känns naturligare att ha stora.

Andreas Gursky

Måste alla bilder vara så förbannat stora?

               
Plötsligt för så där en 15-20 år sedan så växte de. Det fanns knappt några gränser för hur stora de kunde bli. Jo, monteringskostnaderna möjligtvis. Utställning efter utställning bestod av gigantiska bilder som tvingade betraktarna allt längre bak i lokalen. Varför det? Jag erkänner gärna att jag själv lider av "ju större desto bättre/häftigare"-sjukan. Ska göra bilder i 45x45 alt 30x80 cm format till utställningen. Och några meterstora. Men när det börjar röra sig om flera meter i en vanlig gallerilokal börjar jag undra. Vad är syftet. Bara för det går att göra? Hybris? När vanlig mörkrumsteknik var det enda som var tillgängligt kändes en 40x50 kopia som jättestor. För att inte tala om hur klumpigt allt blev med stora skålar och skölj. Med dagens storformatsskrivare går det att göra meterförstoringar från en vanlig laptop. Blir en bild bättre ju större den är? Knappast. Det är som med alla tricks, filter och plug-ins. Är det inte en bra bild från början så blir den inte bättre för att man mixtrar med den. Skit är skit om än i guldpapper. Men man kan ju också vända på det. Blir den bättre ju mindre den är? Träffade en gång en fotograf som medvetet gjorde mycket små utställningskopior. Typ 6x6 eller 6x9 cm. Hans tanke var att om kopian är riktigt liten måste betraktaren komma riktigt nära och kommer då att titta noggrannare på varje bild. Har man inte mer förtroende för sina bilder än att man måste "lura" betraktaren att titta på dem vet jag inte om man borde fundera på innehållet istället.

Några frågor till Micke Berg

Har skickat ett mejl till några kolleger och kuratorer om det här att göra en utställning. Den som svarade med en gång var Micke Berg, en fotograf som varit med i många år och som ständigt letar efter nya bilder. Hans blog, som du hittar här, tar upp allt som berör och upprör Micke, inte bara fotografi. Jag tänkte att har man haft omkring hundra utställningar så har man nog reflekterat en del. Eller?
Hursomhelst, här kommer svaren som Micke gav:

 - Varför väljer du att ställa ut dina bilder?

- Jag ställer ut mina bilder för det är ett bra sätt att visa bilder, plus att jag lever på att sälja kopior.

- Hur går tankarna när du planerar en utställning? Lokal, antal bilder, storlek på bilder, ramar, ljus, o.s.v.

- Jag gör min utställning utifrån det jag vill berätta, sedan modererar jag bildantalet efter lokalens storlek.

                                                                    Foto: DN.se

- Kan du nämna en utställning som du gjort som du är extra nöjd med och varför?

- Nej, jag tycker i princip om alla mina utställningar, har ju gjort omkring hundra stycken så det känns inte så speciellt, men en på Nordiska 2000 var stor o fin, 140 bilder i olika format.

- När du själv ser andras utställningar tänker du då på vad som gör den bra förutom själva bilderna? Vad i så fall kan det vara?

- En snygg hängning kan väl fungera, men jag är väldigt konservtiv då det gäller fotografier, gillar en bild i taget.
- Vad har du sett för utställning på sistone som du gillade?

- Sally Mann på Kulturhuset, Nan Goldin på samma ställe, annars känns det ganska tunnsått.

Varför gör jag det här?

Sitter och prickar dammkorn på de nyscannade bilderna. Dögöra! Det är då som tankarna börjar vandra. Varför utsätter man sig för det här. Efter att ha tagit bilderna, valt ut de som ska visas, hittat utställningslokaler, scannat, monterat (och antagligen gjort om ett antal av dessa moment då det inte blev bra första gången), vad är det jag väntar mig då? Bilder åt massorna som kommer att strömma till för att se dem? Historien om det resande tivolit berättad och upphängd för att hylla det? Allt ljus på dessa tivoliarbetare som sliter utan att någon ser dem! Ja, jo det är nog sant. Men visst kommer det inte att kännas helt fel när/om någon tycker att jag varit duktig. Gett dem något. I just det rummet. Där och då. Inte på internet. Inte i en tidningsartikel. Eller bok för den delen (fast det är ju en annan dröm). Tänker att det finns personer som gjort sig omaket att ta sig hemifrån och sökt sig till just min utställning för att se mina bilder. Lite stort. Kan man väl få tycka. Tror jag ska fråga några andra som har mer erfarenhet av att ställa ut. Hoppas kunna komma tillbaka med det.

Scanning, scanning, scanning.....

Hade glömt hur segt det är att scanna på en Imacon. Visst, det blir fantastiskt resultat men 18 minuter för en svartvit panoramabild i 24x60! Den här delen av processen hade jag förträngt. Men sedan kommer alla dammkornen. Timmar av stämpel och plåster i Photoshop. Nä, nu lägger jag av för ikväll. Nere på Kino väntar äldsta dottern med en kall.

Ljud var det här!

Fan va' kul det var att spela in bakgrundsljud till utställningen. Hade lånat en Zoom 2 av Lotta på Styrsö, tack o' tack, och for till Norrvalla marknad utanför Varberg för att möta upp med "mitt" tivoli. Det var inte många ansikten som jag kände igen. Men Magnhild var sig lik och Dicki såg oförskämt pigg ut. Vilka det är? Fru och son Max Eggers. Jag förstår alla som håller på med bildspel och blivit fascinerade av ljudet. Varenda gång jag lyssnade på vad jag precis spelat in, blev jag helt såld. Och visst är det extra tacksamt att ha som mål att få så mycket bröt och stök med på inspelningen. Hade mitt mål varit ett rent fint ljud så hade det nog blivit värre. Nu var det bara någon enstaka vindpust som brusade till lite för mycket.
Eftersom jag hade hittat en bruksanvisning på nätet så gjorde jag bara en hastig funktionskoll dagen innan och drog sedan iväg. Och det funka. Ja, bortsett från det här med fram och bak. Man kan spela in ljud framåt, bakåt eller runtomkring. Inga problem, valde framåt och satte igång. Trodde jag. Av en slump råkade jag slå en blick på kanten på ovansidan efter att ha gjort ett par inspelningar. Och där står: Front - Rear. Och inte hade jag vänt Front framåt. Hade snarare tyckt att det var väldigt praktiskt att kunna se displayen under inspelningen. Vilket alltså inte skulle vara fallet. Häpp!

Nu återstår bara att få till det med redigeringen. Och hitta en lämplig mp3-spelare med minihögtalare som kan fylla utställningslokalerna med "osynligt ljud". Och få personalen på de olika lokalerna att sätta på ljudet varje morgon. Kan man styra en liten mp3-spelare med en vanlig eltimer?
Sist, en nytagen bild från i torsdags. Den kommer aldrig att komma med i utställningen men var såå kul att ta. Vassegoa' !