Elin Berge vill skapa en närhet.

Elin Berge är en fotograf som inte tar till de stora gesterna. Men hon syns ändå. Först med utställningen Slöjor, där hon reste landet runt för att få svar på frågan varför unga kvinnor bosatta i Sverige vill bära slöja. Sedan kom den stilla, nästan magiska, berättelsen Drottninglandet. I en svit bilder från vardagen berättar hon om ett antal thailändska kvinnor i Västerbotten. Kvinnor som där funnit ett liv, eller hoppas få ett. Att sätta sig med boken och samtidigt lyssna på Frida Hyvönens specialskrivna musik, som följer med boken, är just magiskt. Så vad tänker denna fotograf när hon ska få upp sina bilder på vägg?

                         Foto: Hans I Jonsson

- Varför väljer du att ställa ut dina bilder?

- Därför att jag tror på bildens kraft att väcka något viktigt hos betraktaren. Ruska om invanda föreställningar, ställa frågor, nyansera eller bara ge en upplevelse av en stämning. Fotografi når människor på ett direkt sätt, precis som musik. Min erfarenhet är att alla sorters människor kan gilla fotografi, inte bara den smala konstpubliken. Utställningar ett bra sätt att nå ut. Jag har oftast ställt ut på museum eller andra större institutioner som drar en bred publik. Allt från de oumbärliga kulturtanterna till buddhistmunkar och livliga skolklasser. Det tycker jag är fint. Men jag tycker också att det är viktigt att presentera fotografi på många olika sätt.


- Hur går tankarna när du planerar en utställning? Lokal, antal bilder, storlek på bilder, ramar, ljus, o.s.v.

- Det har varit en process som sträckt sig från att idén att vilja ställa ut uppstått, då jag går och fantiserar lite luddigt, till då det blir skarpt läge strax innan deadline. Jag har haft tur och fått två av mina utställningar producerade och då har jag haft mycket hjälp av de jag jobbat med. Irena Strozyk som jobbade på Galleri Kontrast när det gällde Slöjor. Och alla fantastiska människor på Hasselblad när det gällde Drottninglandet. I båda fallen var också Arbetets Museum och Västerbottens Museum med och samproducerade. Jag får väldiga kval av att ta beslut när det gäller utformningen, så det brukar sluta med att jag tvingas göra allt med kniven mot strupen. Magkänsla och långa diskussioner med kloka människor får styra utformningen. Jag har t.ex. velat ha en nära och naken känsla, så jag har monterat bilderna på dibond och laminerat. Ramar kan skapa en viss distans som jag ville undvika, även om det är väldigt vackert.. Ljussättning får proffsen göra.

- Kan du nämna en utställning som du gjort som du är extra nöjd med och varför?

- Jag har inte gjort så många. Det är ju främst Slöjor och Drottninglandet och några mindre. Jag hade nog gjort mycket annorlunda om jag gjort om det i dag, självkritiken finns alltid där. Men när det gäller de båda är jag väldigt glad över att de verkar ha fått en hel del människor att tänka lite annorlunda, eller att de gått därifrån grubblandes över frågor som uppstått. Det har varit väldigt kul att prata med folk i lokalerna, eller att läsa gästboken som följde med Slöjor på turné. Och med Drottninglandet tyckte jag att Frida Hyvönens musik och mina bilder verkligen framhävde varandra, det är jag väldigt nöjd med.



- När du själv ser andras utställningar tänker du då på vad som gör den bra förutom själva bilderna? Vad i så fall kan det vara?

- Jag är nog väldigt fokuserad på fotografierna, om det inte är en väldigt spektakulär presentation rent tekniskt. Om bildberättelsen når mig, det är det som är det viktigaste. Men det är klart att själva utformningen har en väldigt viktig roll att spela där. Hur bilderna hänger, hur ev text jobbar mot bilderna osv.


- Vad har du sett för utställning på sistone som du gillade?

- Det börjar ju bli några år sedan. Men jag gillade verkligen Esko Männikkö på Millesgården. Älskar hans fotografi. Och där kan vi snacka ovanliga inramningar. Varje ram är handgjord och unik och de framhävde verkligen fotografierna.

Anders Petersen - "..det kan vara som musik"

Mitt första möte med Anders Petersen var som för så många andra genom Café Lehmitz-bilderna. Råa, nära och ömsinta på en och samma gång. De var ingången till något nytt för mig som tidigt åkt dit på Cartier-Bressons eleganta ögonblick eller Gene Smith's mörka perfektionism. Här luktade bilderna. De var fulla av människor som levde i varje millimeter av bilderna. Alla hans projekt sedan dess har präglats av samma kompromisslöshet när det gäller att komma nära. Kommer ihåg en workshop med honom för över 30 år sedan då han rekommenderade att man skulle ta porträtt naken, både motiv och fotograf. Även om ett bara handlade om en ansiktsbild. Och jag har aldrig varit med om någon som så tar bilder på så stort allvar. Andras eller egna. Hans bilder ställs ut över hela världen och är eftertraktade av samlare. Så därför är det extra roligt att han ville svara på mina frågor till den här bloggen.

                        © Pauline Benthede/Fotografiska

- Varför väljer du att ställa ut dina bilder?

- Jag ställer ut bilderna för att det är ett av sätten att visa fotografi. Jag tycker alla sätt att visa bilder är legitima; böcker, tidningar, klockor, tekoppar, t-shirts, tapeter, restauranter, plank, posters, barer, nattklubbar,  murar, slideshows,  filmer, videos... men jag är bokälskare, så jag föredrar böcker.

- Hur går tankarna inför en utställning?

- Det är en stor hjälp om det finns en skiss över stället. Då kan man utgå från ingången och som en fältherre planera slaget; vad man ser först och vad man ser sedan och under tiden och till slut... det kan vara som musik. En mästare på hängning är fotografen Tillmanns.

- Kan du nämna en utställning som du gjort som du är extra nöjd med och varför?

-  Nöjd är jag aldrig helt. Men några hängningar som fungerade för mig var :

"Roma, a diary 2005", år 2005, Musei Capitolini, Palazzo Caffarelli, Rom, Italien

"Exhalting Humanity", år 2007 i Lianzhou, Kina. 

"Café Lehmitz", år 2007 på Rat Hole Gallery, Tokyo, Japan

"From Back Home", år 2009 på Gallery VU, Paris, Frankrike. Tillsammans med fotografen JH Engström

"City Diary", år 2010 på Marvelli Gallery, New York, USA

- När du själv ser andras utställningar tänker du då på vad som gör den bra förutom själva bilderna? Vad i så fall kan det vara?

- När jag uppskattar en utställning, som t.ex. den av Daido Moriyama på Foundation Cartier i Paris år 2002(?) - då är det inte bara så där...utan jag drabbas emotionellt och särskiljer inte hängningen från bilderna. När det fungera som i Moriyamas fall blir uttrycket en helhetsupplevelse, som jag inte vill och inte heller kan frigöra mig ifrån. Det är bara en ynnest. Du bara befinner dig mitt i livet.

- Vad har du sett för utställning på sistone som du gillade?

- Den senaste utställningen som starkt grep mig var "Half Life" av Michael Ackerman på Galerie VU i Paris hösten 2010.

När man gör små fynd.

Många gånger ser man utställd fotografi i utställningslokaler. Stora och anpassade för att visa bilder.  Men häromdagen stötte jag på en annat utställningsform, caféet. Jag blir alltid lika glatt överraskad när jag kommer in på en restaurang eller ett café och upptäcker att de använder sina väggar till utställningar. Plötsligt blir upplevelsen en annan. Jag går nyfiket runt. Försöker undvika att störa de andra gästerna. Man blir liksom överrumplad av bildernas närvaro.
Glömmer aldrig en sen kväll på stan och vi går in på Park Lane på Avenyn för en öl eller ett glas vin. Då upptäcker jag att pelare och väggar är klädda med snyggt ramade fotografier. Och jag kände igen dom. Det var Art Photo Collection, ett fotogalleri här i Göteborg, som hängde ett urval av sina fotografers alster. Jag beställde en öl och sällskapet fick klara sig utan mig medan jag gick runt. Om jag störde andra gäster så fick det bli deras problem.

En dröm.

Lars Dareberg har haft en dröm. Om att ställa ut. Kolla här. Generöst att drömma om en kollegas utställning.

Hendrik Zeitler om att ställa ut.

Hendrik Zeitler är fotograf med en väldigt spännande produktion. Det är dokumentärt i storformat, som åtminstone får mig att tänka på fotografer som Joel Sternfelt, Stephen Shore och Andreas Gursky, men också serier med en mer exprimenterande teknik som t.ex. "Strobe" och "Camera Obscura/Jammed". Men det verk som de flesta nog har sett av Hendrik är "The chosen ones" där han fotograferat porträtt av kor i deras stall men med studioljus. Nu i höst kommer också hans första bok "A Place of One's Own" ut på Journal Förlag. Hendrik har en av de mest frikostiga hemsidorna jag sett så är du nyfiken kolla här. Han har också ställt ut mycket intensivt de senaste åren, både solo och i grupp, varför jag tycker att det är intressant att få hans syn på det här med att ställa ut.

- Varför väljer du att ställa ut dina bilder?

 - Jag producerar ju själv rätt mycket bilder fast få utställningar. Många bilder blir liggande väldigt länge, är negativet exponerat är jag redan rätt nöjd. Jag ställer ändå ut ibland för att få se mina bilder i stort format, och även för att kunna få stipendier t ex. Man (jag iaf) brukar få så lite respons av publiken att det är inte för publiken jag gör utställningar.

 - Du säger att du inte gör utställningarna för publiken, utan bara för dig själv (och pengar/stipendier). Betyder det att du gör inte dina bilder för någon annan att se egentligen? Att allt handlar om att du ska få utföra ett verk och hade det varit upp till dig så kunde bilderna stanna i sin mapp?

 - Nja, de ska ju helst inte stanna i mappen, men efter en massa utställningar har jag märkt att publiken för fotografi, om man inte gör nåt som råkar vara väldigt trendigt just då (som jag inte lyckats pricka in än), är rätt så liten. Och de flesta av dessa människor tror jag då att jag kan nå genom privata visningar, som säkert är en över-/underdrift. Föreläsningar ger mig mycket mer möjlighet att kommunicera med publiken, även om bilderna inte ser lika bra ut projicerade, och med min bok nu har jag redan, innan den egentligen har släppts, fått mer utbyte om mina bilder än med alla mina utställningar sammanlagt. Så, idealt skulle vara att jag kunde väcka intresse hos andra med mina utställningar, på samma sätt som jag tycker om många utställningar, men det verkar helt enkelt inte som om det finns ett stort behov hos befolkningen att se mina bilder på utställningar. Att intresset för boken har varit större beror kanske på att formatet passar bättre för andra men kanske också att jag har, tack vare kunnig formgivare, förläggare och textskribenter, haft möjligheten att kontextualisera bilderna på ett helt annat sätt. Jag har inte samarbetat med någon curator utöver bildurval på någon utställning, kanske ett annat upplägg skulle kunna hänföra publiken på ett helt annat sätt?!.

 - Hur går tankarna när du planerar en utställning? Lokal, antal bilder, storlek på bilder, ramar, ljus, o.s.v?

 - Jag ställer i vanliga fall bara ut när jag blir inbjuden. Då är lokalen och ljuset givna. Bilderna gör jag nuförtiden så stora som möjligt, dvs så att det inte blir för dyrt och att de får plats i bilen, blir antingen 70x90 eller 100x126 cm (det förstnämnda formatet är det största jag kan kopiera själv, som blir det mest prisvärda). Om möjligt monterar jag bilderna bakom plexiglas, snyggast fast dyrast, budgetalternativet är dibond, ibland, när det passar motiven, som t ex korna, ramar jag dem


 - Kan du nämna en utställning som du gjort som du är extra nöjd med och varför?

 - Nöjd är jag sällan riktigt, men det är kul att få egna rum och rätt rena ytor, som t ex senast i Finland. Jag tyckte om den massiva bildväggen där.

 

 - När du själv ser andras utställningar tänker du då på vad som gör den bra förutom själva bilderna? Vad i så fall kan det vara?

 - Hos andra tycker jag mycket om att få se deras bilder i stort format, utan något störande runtomkring när jag ser dem nära. Tyckte t ex om Louisianas samling nu senast, där det ingår mycket fotografi av hög klass.

 - Varför så stort som möjligt? Vad ger det dig när du ser en utställning med stora bilder, till skillnad från "vanliga format", så som du beskrev i Louisiana?

 - Stora bilder ger mig möjligheten att både se detaljerna i bilden bättre och uppleva materialiteten på ett helt annat sätt (gäller dock oftast inte utskrifter, har inte upplevt utskrifter som har kunnat övertyga mig än); sen kan man betrakta bilderna på ett bekvämt avstånd och "bara" se bilden, uppleva lite av de världen som uppenbaras i den på ett intimt sätt.

Apropå stora bilder igen

Jeff Wall

Såg precis det sista avsnittet av BBC's utomordentliga serie "Genius of photography" , finns på YouTube, där Jeff Wall förklarar varför han vill kopiera sina bilder så stora. Han vill ha sina "arrangerade snapshots"  så nära naturlig storlek som möjligt för att betraktaren känner sig närmare motivet. Han tycker också att fotografi brukar återges för smått. Intressant tanke. Själv får jag en känsla av kuliss när en bild är för stor. I samma avsnitt kan man höra Andreas Gursky berätta om sina manipulerade landskapsbilder. Märkligt att de känns naturligare att ha stora.

Andreas Gursky

Måste alla bilder vara så förbannat stora?

               
Plötsligt för så där en 15-20 år sedan så växte de. Det fanns knappt några gränser för hur stora de kunde bli. Jo, monteringskostnaderna möjligtvis. Utställning efter utställning bestod av gigantiska bilder som tvingade betraktarna allt längre bak i lokalen. Varför det? Jag erkänner gärna att jag själv lider av "ju större desto bättre/häftigare"-sjukan. Ska göra bilder i 45x45 alt 30x80 cm format till utställningen. Och några meterstora. Men när det börjar röra sig om flera meter i en vanlig gallerilokal börjar jag undra. Vad är syftet. Bara för det går att göra? Hybris? När vanlig mörkrumsteknik var det enda som var tillgängligt kändes en 40x50 kopia som jättestor. För att inte tala om hur klumpigt allt blev med stora skålar och skölj. Med dagens storformatsskrivare går det att göra meterförstoringar från en vanlig laptop. Blir en bild bättre ju större den är? Knappast. Det är som med alla tricks, filter och plug-ins. Är det inte en bra bild från början så blir den inte bättre för att man mixtrar med den. Skit är skit om än i guldpapper. Men man kan ju också vända på det. Blir den bättre ju mindre den är? Träffade en gång en fotograf som medvetet gjorde mycket små utställningskopior. Typ 6x6 eller 6x9 cm. Hans tanke var att om kopian är riktigt liten måste betraktaren komma riktigt nära och kommer då att titta noggrannare på varje bild. Har man inte mer förtroende för sina bilder än att man måste "lura" betraktaren att titta på dem vet jag inte om man borde fundera på innehållet istället.

Några frågor till Micke Berg

Har skickat ett mejl till några kolleger och kuratorer om det här att göra en utställning. Den som svarade med en gång var Micke Berg, en fotograf som varit med i många år och som ständigt letar efter nya bilder. Hans blog, som du hittar här, tar upp allt som berör och upprör Micke, inte bara fotografi. Jag tänkte att har man haft omkring hundra utställningar så har man nog reflekterat en del. Eller?
Hursomhelst, här kommer svaren som Micke gav:

 - Varför väljer du att ställa ut dina bilder?

- Jag ställer ut mina bilder för det är ett bra sätt att visa bilder, plus att jag lever på att sälja kopior.

- Hur går tankarna när du planerar en utställning? Lokal, antal bilder, storlek på bilder, ramar, ljus, o.s.v.

- Jag gör min utställning utifrån det jag vill berätta, sedan modererar jag bildantalet efter lokalens storlek.

                                                                    Foto: DN.se

- Kan du nämna en utställning som du gjort som du är extra nöjd med och varför?

- Nej, jag tycker i princip om alla mina utställningar, har ju gjort omkring hundra stycken så det känns inte så speciellt, men en på Nordiska 2000 var stor o fin, 140 bilder i olika format.

- När du själv ser andras utställningar tänker du då på vad som gör den bra förutom själva bilderna? Vad i så fall kan det vara?

- En snygg hängning kan väl fungera, men jag är väldigt konservtiv då det gäller fotografier, gillar en bild i taget.
- Vad har du sett för utställning på sistone som du gillade?

- Sally Mann på Kulturhuset, Nan Goldin på samma ställe, annars känns det ganska tunnsått.

Varför gör jag det här?

Sitter och prickar dammkorn på de nyscannade bilderna. Dögöra! Det är då som tankarna börjar vandra. Varför utsätter man sig för det här. Efter att ha tagit bilderna, valt ut de som ska visas, hittat utställningslokaler, scannat, monterat (och antagligen gjort om ett antal av dessa moment då det inte blev bra första gången), vad är det jag väntar mig då? Bilder åt massorna som kommer att strömma till för att se dem? Historien om det resande tivolit berättad och upphängd för att hylla det? Allt ljus på dessa tivoliarbetare som sliter utan att någon ser dem! Ja, jo det är nog sant. Men visst kommer det inte att kännas helt fel när/om någon tycker att jag varit duktig. Gett dem något. I just det rummet. Där och då. Inte på internet. Inte i en tidningsartikel. Eller bok för den delen (fast det är ju en annan dröm). Tänker att det finns personer som gjort sig omaket att ta sig hemifrån och sökt sig till just min utställning för att se mina bilder. Lite stort. Kan man väl få tycka. Tror jag ska fråga några andra som har mer erfarenhet av att ställa ut. Hoppas kunna komma tillbaka med det.

Scanning, scanning, scanning.....

Hade glömt hur segt det är att scanna på en Imacon. Visst, det blir fantastiskt resultat men 18 minuter för en svartvit panoramabild i 24x60! Den här delen av processen hade jag förträngt. Men sedan kommer alla dammkornen. Timmar av stämpel och plåster i Photoshop. Nä, nu lägger jag av för ikväll. Nere på Kino väntar äldsta dottern med en kall.