Har fortfarande inte vant mig vid den här tomma känslan efter att ha hängt en utställning och precis gått ut från min vernissage. Det är känslor, intryck och arbete som snurrar runt i huvudet i ett svindlande tempo. Samtidigt som allt står stilla. Stormens öga.
Tack alla ni som kom till Sjöbo, rekordvärmen till trots. De hade ju lovat regn. En prognos som verkade trolig denna sommar. Men till er alla som föredrog solens värme och sken istället för konsthallens spotlights. Bilderna finns kvar! Till den 14 september.
Att hänga en utställning är inte bara ett fysiskt arbete med skruvar, tråd, krokar och allt som behövs, det är också det sista stycket i den process som är en utställning. Lokalen, ljuset, väggarna men framför allt historien. Här får allt sin slutliga plats, här försöker jag skapa en historia med bildernas placering. Men det är inte bara ordningen som jag kan använda. Av Mia Klintewall på Galleri Kontrast lärde jag mig att gruppera och skapa ”pauser”. Fokusera historiens rytm. Ett lite större mellanrum för att markera en övergång, en förtätning så att tempot höjs för betraktaren. Är tanken. Åker ni dit så känn efter. Fungerar det?
Hör gärna av er ändå om ni varit där. Beröm värmer men kom gärna med alla era åsikter. Om beröm är värme så kan kritik vara gödningen som får mottagaren att växa. Gammalt trädgårdsmästarordspråk.
