Hendrik Zeitler om att ställa ut.

Hendrik Zeitler är fotograf med en väldigt spännande produktion. Det är dokumentärt i storformat, som åtminstone får mig att tänka på fotografer som Joel Sternfelt, Stephen Shore och Andreas Gursky, men också serier med en mer exprimenterande teknik som t.ex. "Strobe" och "Camera Obscura/Jammed". Men det verk som de flesta nog har sett av Hendrik är "The chosen ones" där han fotograferat porträtt av kor i deras stall men med studioljus. Nu i höst kommer också hans första bok "A Place of One's Own" ut på Journal Förlag. Hendrik har en av de mest frikostiga hemsidorna jag sett så är du nyfiken kolla här. Han har också ställt ut mycket intensivt de senaste åren, både solo och i grupp, varför jag tycker att det är intressant att få hans syn på det här med att ställa ut.

- Varför väljer du att ställa ut dina bilder?

 - Jag producerar ju själv rätt mycket bilder fast få utställningar. Många bilder blir liggande väldigt länge, är negativet exponerat är jag redan rätt nöjd. Jag ställer ändå ut ibland för att få se mina bilder i stort format, och även för att kunna få stipendier t ex. Man (jag iaf) brukar få så lite respons av publiken att det är inte för publiken jag gör utställningar.

 - Du säger att du inte gör utställningarna för publiken, utan bara för dig själv (och pengar/stipendier). Betyder det att du gör inte dina bilder för någon annan att se egentligen? Att allt handlar om att du ska få utföra ett verk och hade det varit upp till dig så kunde bilderna stanna i sin mapp?

 - Nja, de ska ju helst inte stanna i mappen, men efter en massa utställningar har jag märkt att publiken för fotografi, om man inte gör nåt som råkar vara väldigt trendigt just då (som jag inte lyckats pricka in än), är rätt så liten. Och de flesta av dessa människor tror jag då att jag kan nå genom privata visningar, som säkert är en över-/underdrift. Föreläsningar ger mig mycket mer möjlighet att kommunicera med publiken, även om bilderna inte ser lika bra ut projicerade, och med min bok nu har jag redan, innan den egentligen har släppts, fått mer utbyte om mina bilder än med alla mina utställningar sammanlagt. Så, idealt skulle vara att jag kunde väcka intresse hos andra med mina utställningar, på samma sätt som jag tycker om många utställningar, men det verkar helt enkelt inte som om det finns ett stort behov hos befolkningen att se mina bilder på utställningar. Att intresset för boken har varit större beror kanske på att formatet passar bättre för andra men kanske också att jag har, tack vare kunnig formgivare, förläggare och textskribenter, haft möjligheten att kontextualisera bilderna på ett helt annat sätt. Jag har inte samarbetat med någon curator utöver bildurval på någon utställning, kanske ett annat upplägg skulle kunna hänföra publiken på ett helt annat sätt?!.

 - Hur går tankarna när du planerar en utställning? Lokal, antal bilder, storlek på bilder, ramar, ljus, o.s.v?

 - Jag ställer i vanliga fall bara ut när jag blir inbjuden. Då är lokalen och ljuset givna. Bilderna gör jag nuförtiden så stora som möjligt, dvs så att det inte blir för dyrt och att de får plats i bilen, blir antingen 70x90 eller 100x126 cm (det förstnämnda formatet är det största jag kan kopiera själv, som blir det mest prisvärda). Om möjligt monterar jag bilderna bakom plexiglas, snyggast fast dyrast, budgetalternativet är dibond, ibland, när det passar motiven, som t ex korna, ramar jag dem


 - Kan du nämna en utställning som du gjort som du är extra nöjd med och varför?

 - Nöjd är jag sällan riktigt, men det är kul att få egna rum och rätt rena ytor, som t ex senast i Finland. Jag tyckte om den massiva bildväggen där.

 

 - När du själv ser andras utställningar tänker du då på vad som gör den bra förutom själva bilderna? Vad i så fall kan det vara?

 - Hos andra tycker jag mycket om att få se deras bilder i stort format, utan något störande runtomkring när jag ser dem nära. Tyckte t ex om Louisianas samling nu senast, där det ingår mycket fotografi av hög klass.

 - Varför så stort som möjligt? Vad ger det dig när du ser en utställning med stora bilder, till skillnad från "vanliga format", så som du beskrev i Louisiana?

 - Stora bilder ger mig möjligheten att både se detaljerna i bilden bättre och uppleva materialiteten på ett helt annat sätt (gäller dock oftast inte utskrifter, har inte upplevt utskrifter som har kunnat övertyga mig än); sen kan man betrakta bilderna på ett bekvämt avstånd och "bara" se bilden, uppleva lite av de världen som uppenbaras i den på ett intimt sätt.